söndag 13 maj 2012

Whistleblower

Jag vet vad som kommer att hända!
Jag lovar att jag tycker att jag vet det!

En whistleblower är i dag en modig person och vem vill inte vara ansedd som modig?
Men... problemet är ju att man inte bara kan vara modig utan att riskera något och vem vill riskera något? 
Nä, där går gränsen!

Han går emot strömmen, han opponerar sig mot den rådande uppfattningen i det sammanhang där han befinner sig.

Jodå, han får nog vanligen sparken från jobbet.

Men om han är riktigt duktig och blir uppmärksammad och lyckas att övertyga folk så kan han ju klara sig genom att skapa sitt eget jobb som folkupplysare.
Fast chansen är väl rätt liten.

De som har makten kan ju inte vara så förtjusta i dessa whistleblowers, som plötsligt ställer sig upp och utlöser brandlarmet så att alla kan upptäcka att det pyr en liten eld under ytan.

Jag fantiserar mig framåt i tiden!

Hjälp, vad ska vi göra med alla dessa sanningssägare, som blir fler och fler...?

-Jag vet! Eftersom vi lever i en demokrati så ska ju alla ha rätt att säga sin mening och... jag vet... vi bildar ett eget parti åt dem.
Alltså, vi gör så att DE bildar ett eget parti... 

Sanningspartiet eller Visslan... eller så.

Sagt och gjort!
Eftersom alla vill vara modiga, men ingen vill riskera något, så var det nu fler och fler som anslöt sig till Föreningen Visslan för att därmed kunna säga att de var modiga ”visslor”, samtidigt som de kände sig trygga i föreningens gemenskap.
På jobbet höll man tyst eftersom man inte ville få sparken. Det var en grej, som liksom ingick i programmet, för att man ville befästa allas känsla av att vara oppositionella och modiga!


På Visslans föreningsmöten kunde man däremot vissla högt och fritt och till och med bli beundrad för sitt engagemang. 
Wow! Det här var ju trevligt! Med kaffe och bullar efter mötet.

Man lärde sig med tiden att vissla mer och mer unisont och medan en var bra på att stampa takten så var en annan bäst på att skriva melodier.
Med tiden fick man så många medlemmar att man kunde ha en orkester som fungerade riktigt bra och nu hade ju också alla visslare lärt sig att hålla takten och rätt tonart, samtidigt som alla utantill kunde vissla samma melodier.

Man organiserade protester och predikningar och man hade visselkonserter på torgen och Visslan fick till slut så många entusiastiska anhängare att man tyckte att det var dags att bilda ett politiskt parti.

”Du som är modig!"
"Rösta på Sanningen!"
"Rösta på Sanningspartiet!”

Vem vill inte vara sann och modig och vem vill inte ha en bra position i ett parti som tycks ha framgång? Dubbel vinst!

För att hålla ordning på alla sanningar så blev man ju naturligtvis tvungen att skriva regler, lagar, direktiv och paragrafer! 
Ja, det blev så mycket att man till slut hade ämnet Sanningen på universitetet och nu kunde man doktorera i sanning och bli intervjuad i TV såsom varande sanningsexpert!
Varje företag hade nu anställt sin egen whistle agent.

Det gick bra för Sanningspartiet, som med tiden bytte namn till det enklare Sanningen.
Sanningen infördes som ämne i skolan och alla barn fick memorera namnen på de första hjältarna, som den gången hade kallats Whistleblowers.

Det var bilder på dem och man måste veta när de hade levt eftersom de var de pionjärer, som man nu skulle hylla för att de var föregångarna till Sanningen, som hade befriat landet från Förtrycket.

TV-,data- och mobilföretagens egna lobbyister, som numera gick under beteckningen Sanningssägarna, publicerade böcker med titlar som ”Sanningen bakom mobilen”, ”Det sannaste TV-programmet”, ”Våra sannaste produkter”, ”Sanningsspelet”, ”Sanningsdetektorn”, ”Hur fungerar en sannings-app?” och ett bolag upptäckte att ingen ännu hade copyright på det oböjda ordet ”Sanning”.
Andra bolag var inte sena att ta efter och de döpte sina bolag till ”Sant”, ”Sann” ”Visslan”, ”Supervisslan” ”Whistle Products” och alla deras produkter skulle nu bara ”tjäna Sanningen”.
Det lovade de!

En grupp experter tog bort ett s ur ordet och fick ensamrätt på namnet Sanningsägarna. Vanligt folk märkte ingen skillnad, men det fick en viss juridisk betydelse.

En dag kunde man läsa i den stora svengelska dagstidningen Daily Whistleblow att en galning hade gjort uppror i den TV-studio där han jobbade.
Han hade, mitt i ett program, klivit fram och ställt sig framför kameran och börjat prata om något helt annat, som han kallade sanning.

Han hojtade förvirrat att ordet ”sanning” en gång hade haft en helt annan betydelse och han yrade om gud, Sokrates, Platon och Nietzsche och visade ett gammalt papperslexikon där det stod att ordet ”sann” egentligen betydde ”verklig, äkta, riktig, rätt” och från början inte alls betydde något parti, bolag eller teknisk produkt.
Och en whistle-blower, sade han, det var egentligen en kille som....

Kameramannen bytte bild i utsändningen och sedan var killen borta och programledaren bad om ursäkt för avbrottet.

I Daily Whistleblow kunde man nästa dag läsa att mannen hade fått en psykos och en intervjuad psykolog förklarade att det med största sannolikhet berodde på diagnosen TBM (tråkiga barndomsminnen).
En journalist intervjuade ”folk på gatan”, som sade att det nog var synd om honom, att hans mamma kanske inte hade varit snäll, att han kanske hade tagit någon förbjuden drog, kanske inte hade någon pappa, bara var narcissist och ville bli berömd eller, ja... han hade väl TBM eller vad det hette?

Man intervjuade en historiker som sade att killen hade rört ihop en massa begrepp hur som helst och att Platon, Gud och Nietzsche inte alls hade något med varandra att göra och för övrigt så kunde man inte ens bevisa att Gud hade existerat och därför visste man inget om hans åsikter.
Och Nietzsche hade ju också varit sjuk och Platon var en filosof, som inte alls hade sagt något om våra tekniska produkter. De fanns ju inte ens på hans tid när folk ännu levde i total okunnighet.

Men det var aldrig någon som undrade vad killen egentligen hade menat och det var heller ingen som frågade honom.
Tja, kanske läkaren förstås, han som skrev intyget om psykos.

Sanningen hade än en gång segrat och det var ju tryggt och skönt och de etablerade sanningsdebatterna kunde nu fortsätta i lugn och ro.

Det fanns ju fler, som fick psykoser, men det gjorde ingenting eftersom det nu fanns bra mediciner.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar