Ragnar Berg var den biokemist, som skapade våra tabeller om syra-basbalansen.
Han var verksam i Tyskland i 40 år fram till 1945.
Ragnar Berg visade att vissa födoämnen är syrabildande, som tex kött, fisk, ägg, vit ost, sojabönor och vissa baljväxter. Andra födoämnen är basbildande som tex grönsaker, rotfrukter och frukt.
Detta var det grundläggande budskapet. Man skulle äta sju gånger mer basbildande föda än syrabildande.
Det betyder alltså att man äter en liten del proteiner och en mycket större mängd grönsaker, frukt och rötter.
På 70-talet hade jag köpt hans tabell och jag kunde den så gott som utantill eftersom systemet var lätt att komma ihåg eftersom alla typer av proteinmat, frön och knoppar var syrabildande.
Men... det finns ett stort aber med denna tabell och det är att Ragnar Berg nog inte hade tillgång till annat matfett än smör och olivolja. Eller inte trodde att det skulle finnas något behov av analyser av andra matfetter. Vem använde margarin och rapsolja på 30-talet?
Jag har nu en modern lista med hans siffror och där har man lagt till margarin, men inget annat fett.
Eftersom fett upptog en så liten del av hans tabell så brydde jag mig aldrig om att tänka på fetter.
I dessa resonemang kändes det mera som om den ”mentala tonvikten” lades på att kött var syrabildande, det var det som var boven. Så jag gjorde stora vegetariska sallader, som jag hällde en massa olja över (man gjorde ju så i Italien) och gjorde både mat, pajer och bullar med en massa margarin.
Jag reflekterade aldrig över att fetter ju faktiskt består av fettsyror och att dessa ju faktiskt heter ”syror”. Det hörs ju!
Jag hade nån slags luddig uppfattning om att ”syror” borde ”smaka surt”. Det låter ju logiskt att surt och syra skulle vara samma sak.
Men olja och margarin smakar inte surt – det smakar neutralt.
Nåja, Ragnar Bergs uppfattning var också luddig, men det skulle jag inte börja tycka förrän långt senare.
Det var tidigt 70-tal och jag satt på Kungliga Biblioteket där jag beställde fram och läste hans skrifter.
I Ragnars tabell kan man se att frön och nötter har hög syrahalt och det borde ju bero på att de innehåller höga halter av fettsyror, mest linolsyra.
I en naturlig miljö kan vi inte sätta i oss stora mängder frön och nötter året runt. Och framför allt så kan vi inte gå ut bland buskarna och skaffa en deciliter olja till maten. I dag kan vi ha ett stort paket margarin i kylen och vid spisen en jätteflaska med olja till bak, stekning, fritering och såser. Invandrarna köper matolja i dunkar.
I en ursprunglig, naturlig miljö är det nästan omöjligt att sätta i sig stora mängder av linolsyra (n-6-fetter) . Att först samla en stor hög med gräsfrön tar väldigt lång tid och vad ska man sedan göra? Skala dem? Det är inte så lätt.
Äta dem direkt och tugga noga?
Ja, det kan man göra men man får tugga väldigt länge och man får i sig väldigt, väldigt litet olja (med väldigt mycket fibrer).
Om man är hungrig så är det betydligt enklare och godare att fånga en fisk och att samtidigt tugga i sig de blad (och frukter) som man hittar. Blad finns överallt (och man har lärt sig vilka man ska undvika).
Naturen har alltså själv sett till att vi inte ska äta stora mängder av fett från nötter och frön.
Men, människan har ändrat på den saken genom att uppfinna jordbruket med dess åkrar (onaturliga monokulturer), kvarnar och lador. På så vis lade vi en grund till en matkultur som blev mer och mer onaturlig och samtidigt fick vi flera konstiga sjukdomar.
Men... det finns ett stort aber med denna tabell och det är att Ragnar Berg nog inte hade tillgång till annat matfett än smör och olivolja. Eller inte trodde att det skulle finnas något behov av analyser av andra matfetter. Vem använde margarin och rapsolja på 30-talet?
Jag har nu en modern lista med hans siffror och där har man lagt till margarin, men inget annat fett.
Eftersom fett upptog en så liten del av hans tabell så brydde jag mig aldrig om att tänka på fetter.
I dessa resonemang kändes det mera som om den ”mentala tonvikten” lades på att kött var syrabildande, det var det som var boven. Så jag gjorde stora vegetariska sallader, som jag hällde en massa olja över (man gjorde ju så i Italien) och gjorde både mat, pajer och bullar med en massa margarin.
Jag reflekterade aldrig över att fetter ju faktiskt består av fettsyror och att dessa ju faktiskt heter ”syror”. Det hörs ju!
Jag hade nån slags luddig uppfattning om att ”syror” borde ”smaka surt”. Det låter ju logiskt att surt och syra skulle vara samma sak.
Men olja och margarin smakar inte surt – det smakar neutralt.
Nåja, Ragnar Bergs uppfattning var också luddig, men det skulle jag inte börja tycka förrän långt senare.
Det var tidigt 70-tal och jag satt på Kungliga Biblioteket där jag beställde fram och läste hans skrifter.
I Ragnars tabell kan man se att frön och nötter har hög syrahalt och det borde ju bero på att de innehåller höga halter av fettsyror, mest linolsyra.
I en naturlig miljö kan vi inte sätta i oss stora mängder frön och nötter året runt. Och framför allt så kan vi inte gå ut bland buskarna och skaffa en deciliter olja till maten. I dag kan vi ha ett stort paket margarin i kylen och vid spisen en jätteflaska med olja till bak, stekning, fritering och såser. Invandrarna köper matolja i dunkar.
I en ursprunglig, naturlig miljö är det nästan omöjligt att sätta i sig stora mängder av linolsyra (n-6-fetter) . Att först samla en stor hög med gräsfrön tar väldigt lång tid och vad ska man sedan göra? Skala dem? Det är inte så lätt.
Äta dem direkt och tugga noga?
Ja, det kan man göra men man får tugga väldigt länge och man får i sig väldigt, väldigt litet olja (med väldigt mycket fibrer).
Om man är hungrig så är det betydligt enklare och godare att fånga en fisk och att samtidigt tugga i sig de blad (och frukter) som man hittar. Blad finns överallt (och man har lärt sig vilka man ska undvika).
Naturen har alltså själv sett till att vi inte ska äta stora mängder av fett från nötter och frön.
Men, människan har ändrat på den saken genom att uppfinna jordbruket med dess åkrar (onaturliga monokulturer), kvarnar och lador. På så vis lade vi en grund till en matkultur som blev mer och mer onaturlig och samtidigt fick vi flera konstiga sjukdomar.
Bröd var något relativt nytt och fint och mjölet raffinerades ännu mera för att bli ännu vitare och finare.
När jag var liten så var det inte vanligt att man åt sallad. Det var väl kanske mest inlagd gurka, inlagda rödbetor, saft och sylt. Och en massa potatis. Svagdricka och knäckebröd. Och ganska mycket kanelbullar och kakor till alla mellanmål och bjudningar.
När Ragnar Berg och Are Waerland kom med sina ideer så är det inte så konstigt att folk blev friskare när de plötsligt började äta grönsaker igen, det som hade varit vår huvudföda när våra kroppar utvecklades under miljoner med år.
Men... Ragnar Berg undersökte bara baser och syror i allmänhet. Så vitt jag vet så hade han ingen idé om att det skulle vara någon skillnad på den ena eller andra syran. Han mätte syra-basbalansen i urinen och för honom stod slaget mellan syror och baser. Inget annat.
Det var hans teori och den verkade ju fungera. Folk mådde bättre av att följa dessa råd.
Men, men.... på Ragnars tid så visste man ännu inget om kroppens immunförsvar. Man visste ännu inte att sjukdomar som beror på inflammationer kommer från immunförsvaret, som använder sig av just syror.
Så Ragnar var på rätt spår, men nästa fråga man bör ställa sig är vad det är för skillnad på olika syror och vilka det är som immunförsvaret använder till att skapa inflammationer.
Det är inte alla syror.
Immunförsvaret styrs av prostaglandiner, som är gjorda av fettsyror, n-3 och n-6. Eikosapentaensyra (EPA från fisk) ger upphov till ett mildare immunförsvar, medan linolsyran bryts ner till arakidonsyra, som ger aggressivare effekter där inflammatoriska processer angriper för mycket.
Om man läser i apotekets papper så kan man se att Aspirin, Magnecyl och Ipren motverkar inflammationer och att de kallas för COX-hämmare.
För att arakidonsyran ska kunna omvandlas till dessa aggressivare prostaglandiner, så behövs ett enzym, som heter cyclooxygenas och det förkortas COX.
Magnecyl blockerar detta enzym så att arakidonsyran inte kommer nånstans och därför inte kan ställa till med nånting.
Om jag nu hade varit en ursprunglig naturperson, som gick omkring och plockade, fiskade och åt blad, så är det inte omöjligt att jag skulle ha sparat ett knyte med nötter för att ha som reservproviant.
Det är svårt att skala dem och äta dem, men det är lätt att samla en stor hög och spara. De håller sig ju länge!
Och när skulle jag då behöva nötterna? Jo, kanske om jag blev sjuk och inte orkade fiska eller jaga grodor. Jag kan ju, i detta farliga liv, ha blivit skadad också så att jag inte kan gå omkring. Då kan jag ägna mig åt att ligga där och knäcka nötter och ändå få mat på det viset.
Även frön går ju lått att spara i ett knyte.
Och... kan man tänka sig!!!
Nötterna och fröna innehåller en massa linolsyra, som blir till arakidonsyra i kroppen och slår ihop sig med cyclooxygenas och sedan ger järnet för att skapa en kraftig inflammation som ska jaga sjukdomen på flykten.
Så praktiskt! Tänk vad naturen är vis!
Men, jag kanske inte är sjuk – jag kanske har varit i slagsmål med något djur och blivit biten.
Ja, även mot detta hjälper den aggressiva inflammationen eftersom den gör så att blodet blir tjockare och inte rinner ut lika lätt, dvs det koagulerar lättare.
Så COX-hämmare motverkar även att blodet är för tjockt, som det alltså kan bli av inflammatoriska processer. Det är blodförtunnande.
Den tanketråden ger ett intryck av att frön och nötter kan vara ”naturens sjukmat”.
Men så tänkte inte Ragnar Berg. Han visste ingenting om dessa fetters huvudroller i immunförsvaret. Han bara räknade syror och baser i största allmänhet, dvs han bara mätte balansen mellan dem.
Han hade onekligen hittat spåret, som leder till en förklaring av alla våra autoimmuna sjukdomar, men det sista steget fattades, nämligen att skilja på olika fetter.
Fettet från djur är inte alls lika inflammationsframkallande som fettet från växter (främst frön och nötter), dvs n-6-fetter.
Om kroppen nu har tillgång till både fiskfett och växtfett (n-6) för att göra prostaglandiner så väljer den fiskfettet. Det tyder ju på att vi sedan länge är ”gjorda” för att äta fisk.
Med hjälp av teknik (plog, harv, kvarn), som gjorde det möjligt att skapa monokulturer så ändrade människan på hela sitt liv och ämnesomsättningen kunde inte hänga med i en sådan förändring.
Det kan vara en annan historia som gäller för indier, som har ätit ris i tusentals år. Men de har ju traditionellt också ätit mängder med grönsaker, frukter och kryddor. Deras mat är ofta gul av gurkmeja.
Det går inte riktigt att jämföra med våra gamla bullar.
Hur vi än gör så innehåller vår mat för mycket linolsyra, dvs n-6-fett. Det går knappt att undvika eftersom det finns i allt, utom möjligen i lammkött (eftersom lamm ännu inte har hunnit äta något fettrikt foder).
Vad man kan göra är väl att sluta med säd, olja och margarin och köpa EPA och DHA på burk. (Även laxar utfodras med fel sorts mat).
Hur det är med sill vet jag inte riktigt, det beror väl på varifrån den kommer, men den simmar ju omkring och.... Fukushima läcker fortfarande.
Och sedan äta sådant som är basbildande, dvs man kan ju titta i Ragnars lista.
”Bästa” siffror har morötter, potatis, blad, frukt och bär (utom lingon). Torkade fikon, nyponpulver och russin ligger i topp. Apelsiner ligger bra till och vanlig mjölk har inte heller något syraöverskott.
Många har rapporterat bra effekter av potatisvatten. Man skivar ekologisk potatis i fina strimlor och låter det ligga i vatten över natten. Så dricker man det på morgonen.
Det är väl inte helt otroligt att ett basöverskott skulle kunna neutralisera en del av överskottet av linolsyran. Ett syraöverskott lär i alla fall inte göra det.
Man får väl anta att Ragnar undersökte växter, som inte var så kraftigt besprutade som de är i dag, så det kan ju hända att det i dag finns faktorer som ändrar på siffrorna i hans tabell?
Livsmedelsverket ägnar sig mera åt balansen mellan mättade och fleromättade fetter. Det ger ett litet ”gammalmodigt” intryck och de menar att det inte är så att linolsyra ger mer inflammationer, dvs att det inte finns någon forskning som tyder på det.
Men, man kan ju undra.
Professor Göran Peterssons rapport till Cancer-och Allergifonden säger så här i inledningen:
Kostfetter:
Inflammatoriska ämnen bildas enzymatiskt med utgångspunkt från
fleromättade fettsyror av typ omega-6. Neddragning av intaget av dessa fetter
kan ge en allmänt minskad inflammationsnivå. Samtidigt betonas alltmer att
inflammationer motverkas genom ökat intag av fiskfettsyror av typ omega-3.
Kosten har stor betydelse för den inflammatoriska bakgrundsnivån i kroppen.
Fleromättat fett av typ omega-6 har negativ inverkan på två helt skilda sätt.
Linolsyra från fröfetter:
Mycket omega-6 i form av linolsyra finns i fröfetter som solrosolja och majsolja och motsvarande margariner som Becel. De flesta får för mycket omega-6 med kosten redan utan dessa matfetter som lämpligen prioriteras bort.
Mycket omega-6 i form av linolsyra finns i fröfetter som solrosolja och majsolja och motsvarande margariner som Becel. De flesta får för mycket omega-6 med kosten redan utan dessa matfetter som lämpligen prioriteras bort.
http://publications.lib.chalmers.se/records/fulltext/local_139730.pdf
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar