Hur uppfattar vi ord egentligen?

I dag ringde jag till en kompis och vi pratade litet om ord och han kom in på detta med att lösa korsord och jag svarade att det har jag aldrig varit intresserad av (för jag tycker bara att det är slöseri med tid och det är inte ens roligt).
Men han verkade tycka att man kunde lära sig en hel del genom att lösa korsord.

Jag svarade att när det gäller att lära sig ord så tror jag nog att jag föredrar riktiga lexikon där det är mindre chans att helt fara vilse.

Vi fortsatte att prata om ord och han sade att det mellan svenskan och danskan kan vara intressanta olikheter, som exempelvis att rolig på danska betyder lugn på svenska. Sedan menade han att polis på danska heter betjänt.
Det tyckte jag lät konstigt så jag slog upp ordet:
Polis är på danska politi, men polisman heter politibetjent.

Det är alltså inte så att ”polis heter betjänt på danska”, men om man bara associerar rakt av så kan man ju få det intrycket. Betjent betyder egentligen tjänsteman. En, som betjänar poliskåren, kan man säga. Betjent kan enligt lexikon också översättas med officer.
Ordet officer har samma betydelse som tjänsteman. Det kommer av latinets officium, som kommer av ops/ opus + facere, dvs att man utför ett tjänande arbete.
Ordet polis har vi från latinets politia = civil administration, och det kommer från grekiskans polis, som betyder stad.

Det danska ordet för polis, dvs politi betjent kan liknas vid det engelska police officer. Det blir samma betydelse. Men det betyder ju inte att polis heter officer på engelska, även om man i dagligt tal, speciellt om man befinner sig inne på polisstationen, kanske skulle kunna kalla en polis för bara officer.

Detta fick mig att fundera över hur korsordslösandet egentligen påverkar hjärnan.
Man kan nämligen inte ofta fokusera starkt på något utan att hjärnan börjar att anpassa sig till den formen av tankearbete. Och man vänjer sig vid det.

Han tog några fler exempel från korsordens värld och det visade att det absolut inte handlade om översättningar utan snarare om en slags fria associationer.
Jag tyckte att jag nu fick en insyn i hur folk tänker. De gör fria associationer till de ord de hör och upprepar och sedan anser de att dessa associationer också är dessa ords verkliga betydelser.
Exempel: Ordet fluga skulle i korsordens värld kunna omskrivas med ordet insekt. Och insekt kan omskrivas med fluga.
Men det betyder ju inte att fluga betyder insekt och det betyder inte att insekt betyder fluga.

När det gäller enkla ord på vardagliga objekt, som alla känner till så är det kanske inget större problem med att man associerar. Men när det gäller svårare begrepp, som exempelvis ideologier, så kan associationer tydligen lätt blandas ihop med betydelser och nu tror jag att det beror på att folk aldrig fått lära sig att skilja på associationer och betydelser.

Jag menar inte att det är helt fel att göra associationer. Jag menar bara att man måste först ta reda på vad ett ord betyder "på riktigt"och sedan, när man har gjort det så kan man börja associera och dra paralleller. Annars har man ju inte rätt material till sina associationer.

Varför har vi inte fått lära oss i skolan att vi ska skilja på associationer och mer precisa tankespår. Att båda behövs men att de inte är samma sak.
Kan det möjligen bero på något mer än en dålig språkundervisning i skolan?
Kan det möjligen bero på att folk i generationer har suttit i hemmen och löst veckotidningarnas korsord, där det mest är associationsförmågan som är viktig.

Kan det vara så att ett helt folk av detta fritidsnöje uppfostrats till att tro att det man associerar till också är det som stämmer med verkligheten?
I korsordens värld är ju inte alla associationer riktiga, men så fort det ”stämmer” (med de andra orden) så får man ju bekräftelse på att det är ”rätt”, oberoende av om det verkar långsökt.

Vi kan alltså kollektivt ha lärt oss att våra associationer är riktiga om de bara stämmer med det svar vi får från den närmaste, vardagliga omgivningen.
Troligen har vi också någon sådan egenskap i våra gener eftersom den gynnar sammanhållningen i grupper och samhällen.
Om jag associerar på ett visst sätt och får det bekräftat av omgivningen så blir jag övertygad om att min association är den riktiga. Det är ett slags flockbeteende, som kan orsaka ordentliga krascher när olika flockar träffar varandra.

Det fungerar fint så länge man befinner sig inom sin egen familj eller grupp där alla associerar på samma sätt och bekräftar varandras associationer.
Men vad händer om jag nu börjar att diskutera något med en person, som inte alls associerar begreppen på samma sätt som jag gör?
Ja, ganska så snart börjar vi att bli irriterade och båda tycker att det är den andra som har fel och inte begriper något.

Det leder ofta till att folk blir osams i stället för att försöka reda ut begreppen och sedan är det kört och man kanske aldrig mera vill prata med ”den där dumskallen”.

I dag blir ju politiker framdragna i ljuset som aldrig förr och det, som de har sagt i något tal, glöms inte bort. Tvärtom så kan det visas på YouTube hur många gånger som helst. Våra vanliga, traditionella gammelpolitiker är inte vana vid detta med att det gäller att vara ärlig - för att inte bli avslöjad i filmklipp och mängder med artiklar av fria skribenter.
Dags för dem att vara litet mera noga med vad de säger och inte bara säga sådant som låter bra, men som inte betyder något.
Dags att börja kunna balansera olika sorters information: inte bara tänka logiskt, inte bara köra med fria associationer, inte bara att vara klärvoajant och "känna på sig", inte bara "veta intuitivt, inte bara vara övertygad om något för att man "upplever att det är så"....men att kunna använda alla dessa funktioner på rätt sätt och kunna se skillnad på dem.

Textens inledning finns här