Nu har jag studerat debatterna på nätet tillräckligt mycket för att kunna se att många använder vad jag skulle vilja kalla ”maktmetoder” eller ”maktspråk” för att ”vinna” i diskussioner, som de ser som strider där den ena parten ska vinna och den andra förlora. De är egentligen mer intresserade av själva bråket och retoriken än av ämnet som diskuteras.
Idén bakom begreppet diskussion är förvisso litet krigisk till sin natur, men vår tillvaro består ju också till stor del av balanser mellan motsatser, som lätt kan visa sig i former av kamp. Jag tror att ”diskussion” från början var avsedd som en slags mental kampkonst, som var till för att utveckla det analyserande intellektet.
Det är två begrepp som står mot varandra och ska prövas mot varandra, men vad som sedan händer är att de två personer som egentligen skulle varit idéernas försvarsadvokater i stället identifierar sig med idéerna och matchen blir i stället en revirstrid mellan två personer, som nu använder dessa idéer för att hävda sig själva.
De två motsatta idéernas tvekamp, där personerna skulle ha varit idéernas verktyg, vänds till att bli en strid där idéerna blir personernas verktyg. När den personliga kampen nu blivit huvudsyfte så är de ursprungliga idéerna inte längre så viktiga och nu är det fritt fram att byta ämne hur som helst för att kollra bort motståndaren.
Man drar in påståenden, som inte alls har med saken att göra, man ”svarar fel” för att retas, man lägger in långa haranger av fina ord i långa bisatser, som man staplar på varandra, för att den andre ska få svårt att hänga med, man använder fackuttryck, som den andre inte hinner kolla upp, och man gör till sist personangrepp, som kan vara förklädda till skenbara vänligheter.
Ibland kan målet tydligen vara att den andre ska göra något dumt och bli utvisad av domaren så att man blir ensam kvar på plan som vinnare.
Romarna gjorde en konst av diskussionen med utvecklandet av alla sina retoriska begrepp. I dag har vi fått datatroll, som gör det till en sport att reta folk för att vinna en liten personlig kamp på något nätforum. De, som de ger sig på, har ibland ingen aning om deras uppsåt och kan gå rakt i fällan.
Uppsåtet kan vara att de får energi och glädje av att andra blir arga och mår dåligt (det kan låta konstigt, men jämför med det som finns skrivet om psykopater).
Ibland kan flera stridslystna personer samlas på någon sida där det råder ett hett klimat, ungefär som att män tydligen alltid har samlats på speciella platser för att slåss. Tornérspel, krig, fotbollsmatcher...
Om man låtsas vara verkligt intresserad av ämnet så kan man vara snäll i början för att sedan långsamt retas mer och mer tills det slutar med personangrepp.
På en sida, där de stridslystna (mest män) samlas för att litet uppfriskande mentalt slagsmål, kan man däremot starta en tråd med att kalla någon för idiot. Då har man tänt brasan med en gång och slipper att ödsla bort tid på att krångla för att folk ska bli arga. Här är det nu fritt fram att kasta glåpord mot varandra redan från början, men den som äger sidan kan se sig som vinnare hela tiden eftersom han kan ”hålla kollen” och blockera den som han vill ”trycka till extra”. Han grälar och skäller gärna på sin egen sida, men inte på andras. På så vis får han alltid den vinst, som det innebär att ha många läsare och aktiva deltagare och han kan nu kalla sig debattör.
I och med att de här metoderna syns på nätet så finns det också artiklar skrivna om datatrollen.
Men alla är inte troll och bråk kan kanske uppstå även bland folk, som hade för avsikt att verkligen prata allvar om ett ämne. Någon har påstått något och en annan person vill rätta till det och upplysa litet mera varefter den första känner sig missförstådd och vill förklara och efter en stund har duellen rullat igång automatiskt och båda anser att den andre inte har fattat vad det handlar om. Båda är naturligtvis jättesnälla och båda försöker hjälpa den andre att begripa bättre. Båda blir sårade när gamla minnen triggas och de förvandlas till två ungar som slåss i sandlådan och man kastar veteskapliga termer på varandra som barn kastar sand.
Enligt min erfarenhet är det vanligare bland kvinnor att vara litet mera eftertänksam på ett sådant sätt att man vet att man inte vet allt och man försöker hjälpa varandra att hitta nya vinklingar för att kunna se saken bättre. Man lägger pussel med det material man har och känner efter om någon ny idé kan dyka upp. Man har väldigt mycket gammal information lagrad i det undermedvetna och om man i lugn och ro tillsammans fokuserar på ett visst ämne så börjar det undermedvetna att plocka fram sådant som kan passa som pusselbitar i den helhet man försöker se.
Fördelen här är att många kvinnor kan våga att använda sin intuition och kan våga säga vad de ser, känner och upplever, till skillnad från männen, som tycks vara livrädda för att säga något som inte mainstream tror är ”bevisat”. Det verkar vara svårt för en man att säga ”Jag vet inte”, såvida det inte ligger en slags prestige i att inte veta, dvs han vill visa sitt avstånd till något. Det är vanligt att de låtsas att de vet mycket om något, även om de inte vet något alls.
Om de inte vill avslöja att de inte vet något om ämnet, så finns det ett vanligt trick, som de brukar använda, och det är att liksom ”snabbt krossa ämnet”. I besserwisser-ordalag, som blir för långa att återge här, deklarerar han att ämnet eller påståendet inte finns, inte är bevisat, beror på inbillning eller bara är dåligt eller nonsens.
Om jag påstår att något är väldigt dåligt så måste jag ju vara väldigt insatt i ämnet för att kunna veta det, eller hur? Vad han inte tänker på är att jag kanske har träffat många andra som verkligen är insatta i ämnet så att jag har något att jämföra med.
Ett exempel:
Jag har dataprogrammet X och kan inte få Y att fungera.
Kalle sägs vara sååå ”bra på datorer” så jag frågar honom om det.
- Vet du hur detta fungerar?
- Det där programmet är inget bra – jag har ett annat, som är mycket bättre, som du kan få av mig!
Sedan är han försvunnen och har sluppit att svara men har ändå lyckats att framstå som expert, trots att han inte hade en aning om hur programmet fungerade.
De kvinnor jag känner skulle vara mycket ärligare, de skulle helt enkelt svara ”Jag vet inte!”
Om jag ställer samma fråga till killen på DatorCenter så klickar han lugnt på knapparna i en halv minut och sedan svarar han på frågan och visar mig. Och om det finns ett annat program, som är bättre, så ger han mig omedelbart namnet på det programmet (eller laddar ner det åt mig) och berättar varför. I och med att han vet vad han pratar om så behöver han inte köra med några trick för att låtsas veta mer än han vet.
Nackdelen med den kvinnliga intuitionen är att man kan uppleva vad som helst, oberoende av om det är riktigt (sant) eller inte och även här kan det bli två helt olika åsikter som står mot varandra där båda hävdar ”Jamen, jag känner att...” eller ”Jamen, jag ser att...!”
Kvinnor kan använda orden ser och känner ungefär så som männen använder ordet bevis. Om en man gör samma sak så blir mängder av kvinnor så imponerade att de flockas omkring hans fötter och han kan omge sig med stora skaror av beundrarinnor, oberoende av om det han ”ser” är riktigt eller inte.
Även i den kvinnliga situationen kan försvarsinstinkten triggas så att det man själv tycker blir ett mentalt revir som ska försvaras så att man börjar strida om vem som har den bästa ”inre synen”.
Män gör vanligen inte på det sättet, de åberopar ”bevis” i stället, speciellt när de pratar med kvinnor.
Då chansar han på att hon inte fattar att inte han heller känner till några bevis. Han räknar med att hon inte kan tänka så långt. Om det ändå skulle börja osa hett så kan han nämna något namn eller någon avhandling. Om detta är helt påhittat så kan han ju vara säker på att det inte är något, som hon känner till och därmed har han fått henne att tappa bort sig.
Enligt vad jag erfar så är män mer fokuserade på att dra fram detaljer, som ska ”bevisa” det som de tycker medan förmågan att se till helheten tappas bort. De anser att de stödjer sina åsikter på det som är rent och klart intellekt utan några som helst flummiga irrvägar och att detta också är ”Sanningen”.
Det är vanligen bara en slags retorik eftersom han naturligtvis inte har en aning om vad som egentligen är bevisat och inte. Och när man använder det resonemanget för att diskutera medicin och psykologi så är det enbart en ”maktmetod” eftersom det inte finns några sådana avhandlingar där några forskare påstår att de har ”bevisat” något.
Man kan ha ”påvisat” något, men det betyder inte att det inte finns någon annan forskare som har påvisat något helt annat, kanske till och med motsatsen.
Vi tror att vi har avskaffat all religion, men i stället så har vi en ny religion, som man kan kalla för ”scientism”. Gårdagens tro på Gud är knappast mera blind än dagens tro på vetenskapen.
Även forskare råkar ut för stridigheter, har olika åsikter och får olika resultat (i samma fråga) och det kan ofta handla om vem det är som betalar forskningen.
När tillräckligt många forskare har fått exakt samma resultat i samma fråga och andra också kan upprepa experimentet med samma resultat så blir det en konsensus som sprider sig och efter 30 år så har det vuxit upp en ny generation som ”tror på det”. Hur fort det går kan ju bero på hur svårt ämnet är att förstå. Att man upptäckt en ny asteroid kan antagligen spridas och accepteras på en vecka.
Den typiske manlige debattören (kanske på en något lägre nivå, får man väl tillägga) har ett kärt slagträ, som han kan använda i alla sammanhang, och det är att säga: ”Det du säger är inte bevisat!”
Detta är en tydlig maktmetod eftersom han själv vet att den andra personen troligen inte snabbt kan få fram någon referens till någon avhandling som skulle ”bevisa” något, helt enkelt för att en sådan inte finns.
Detta tjat om ”bevis” beror antagligen på att vi hela tiden, sedan Agatha Christie skrev sina deckare, som blev populära, har ansett att ”bevis” är något viktigt. Det är bevisen som avgör vem som har rätt och vem som har fel i en tvist i en domstol.
”Bevis” är ett gångbart begrepp inom justitia, filosofi och matematik, men det är det inte inom medicin och psykologi.
Men det används ändå av stridslystna debattörer som mest är ute efter ett uppfriskande mentalt slagsmål, som höjer halten av dopamin i hjärnan.
En del tycks ha utvecklat detta som en sport och vi refererar till dem som VoF eller datatroll, medan de själva kanske ser sig som intelligenta debattörer, som tar parti för sanning och klarhet. Antar att kanske prof. Weishaupt hade samma avsikt med sina Illuminati, att grunda verklighetsuppfattningen på det som var klart upplyst av att vara stensäkert vetenskapligt bevisat.
Om man inte kan lägga pussel med ett otal mängder av indicier, som ibland till och med kan tyckas peka åt olika håll, så blir man hänvisad till att prata om vad som är bevisat och inte. Trots att man egentligen inte vet det! Men man kan ju låtsas! Man vet ju att opponenten inte heller vet det, så det är fritt fram.
Om man nu råkar in i en debatt där opponenten mycket väl känner till den forskning som finns i ämnet (hoppsan!) så finns alltid ett nytt grepp att ta till.
Vad gör man? Börjar man att läsa de forskningsrapporter, som den andre har föreslagit, för att informera sig mer om saken och bli klokare?
Nej, det är för jobbigt och för ens egen prestige är det väl heller inte så lyckat.
Så vad gör man?
Jo, man säger något annat i stället!
Det här med att ”säga något annat i stället” är så extremt vanligt att man kan kalla det för en metod, en maktmetod.
Vad man kan göra är att man kan svara på något annat än vad den andre har sagt. Man låtsas helt enkelt att den andre har sagt (menat) något som han eller hon inte alls har sagt (eller menat) och detta svarar man på, precis som om det vore en självklarhet.
Eftersom man nu själv har valt (fantiserat ihop) en åsikt, som man tillskriver den andra personen och svarar på, så har man skaffat sig en egen mental höstack att vara tupp på. Man har liksom flyttat diskussionen till ett eget revir, som man tycker att man behärskar. Och den andra personen inbjuds nu som en gäst, som måste försvara en ståndpunkt, som han eller hon aldrig haft.
Man räknar antagligen med att den andra personen inte riktigt har koll på vad han eller hon egentligen har skrivit och därför blir osäker och tappar bort sig. Andra som läser det skrivna vet nu heller inte riktigt hur det egentligen förhåller sig – troligen har alla tappat bort sig.
Man har skapat en kort stund av mentalt kaos och här kan man nu klämma in något helt nytt, som gör att ”det andra” blir helt bortglömt, det där andra som man helst inte ville eller kunde svara på..
Den här metoden, att säga något annat i stället, har jag märkt många gånger (även ute i verkligheten), men den är bara en av många metoder, som används av VoF och datatroll för att retas och syftet är att opponenten ska få en känslomässig reaktion och bli frustrerad, arg eller ledsen.
Man kan ju undra vad syftet med detta kan vara, men eftersom revirslagsmål är så vanligt, både bland växter, djur och människor, så kan man ju säga att det är något, som går per automatik. Det är den s.k. reptilhjärnan, som gör att en trigger kan försätta en människa i en slags stridsberedskap, som innebär att någon ska vinna och någon ska förlora.
I ett samtal försöker man gemensamt komma fram till något, men en diskussion är snarare att ställa motsatser mot varandra för att se vilken sida som vinner.
Grundbetydelsen av ordet diskussion är ”att skaka isär” ( dis + quatere), dvs. att förstöra, slå sönder motståndarens argument) och det betydde senare också en domstolsförhandling, som ju är en strid om vem som ska vinna.
Så småningom har ordet glidit över till att betyda debatt, men grundbetydelsen ligger ändå dold där bakom, att det gäller en strid. Det finns folk, som kallar sig debattörer och som samtidigt kan ha en extremt aggressiv framtoning för att det tydligen är kul att provocera och då verkar det ofta som att de kan säga precis vad som helst enbart för provokationens egen skull. Om det inte finns någon som härsknar till och svarar så kan ju debattören inte kalla sig för debattör!
Att vara debattör låter ju intelligent och kan användas som en ”fjäder i hatten” för att bli beundrad och ha en viss position, men ”att göra folk arga” kan också vara en ren underhållning.
Den som enbart är ute efter att få energi av att retas kan vi ju kalla för troll eftersom de lever på att göra så att andra mår dåligt. Ibland går de också under beteckningen energitjuvar och om de är riktigt intensiva så kan man ju också kalla dem psykopater.
I takt med Internets utveckling har dessa troll fått ett uppsving och blivit datatroll (Internet Troll) och grundregeln för ett sådant troll är att han ska välja ett kontroversiellt ämne, där det finns många som är känslomässigt engagerade i att försvara huvudtemat, som också bör vara svårt att reda ut.
Andlighet, Gud, moral, homosexuella, invandring, SD, sjukvården, kolloidalt silver, chemtrails och elöverkänslighet är som godisburkar för VoF och datatroll.
De behöver här inte vara rädda för att möta några forskare som är insatta i vad som är och inte är ”bevisat” eftersom folk med högre utbildning tydligen gärna undviker den här typen av diskussioner.
De går inte gärna in i ”pöbelns gräl”, bortsett från vissa modiga individer och från dem, som har ett direkt intresse av att synas.
Forskare tycks gärna hålla sig undan även från journalister, eftersom de vet att de i rubriker kommer att tillskrivas sådant, som de aldrig har sagt. Dessutom har de inte tid att bråka med folk, inte ens att försvara sig mot effektiva lobbyister.
På facebook märks det tydligt att många datatroll redan på förhand har tänkt:
”Detta är en sida för flummiga dumskallar, som inte vet vad de pratar om. Dem ska det bli lätt att reta!”
Man märker det på att de ofta inte har den minsta insyn i ämnet utan endast använder en slags aggressiv pseudovetenskaplig retorik. De hänvisar glatt till en vetenskap som de inte på något sätt känner till och det, som de själva refererar till som vetenskap, kan ofta helt enkelt vara rubriker från Aftonbladet eller något citat från något ytligt TV-program
Egentligen är de inte alls intresserade av ämnet – de vill bara använda det för att få en energikick av att göra folk arga.
Nu finns det troll på flera olika nivåer. På lägre nivå vet man nog att man bara har kul, men på högre nivå så tror jag nog att man kanske inte förstår det. Man tror att man är intelligent när man egentligen bara använder retorik för att provocera och vinna.
Ett annat knep, som de använder, är att helt enkelt, om vad som helst, bara påstå att ”det är inte sant!” Trollet har ingen aning om ifall det är sant eller inte – men det går ju fint att säga så ändå, bara för att retas.
Ett knep är att svara något som är totalt ovidkommande och helt fel. Det kan reta upp några så att en helt ny diskussion startar och alla glömmer att det var trollet självt som egentligen hade tappat bort sig. Nu kan trollet också ”ta bollen” och slippa konfronteras med det som diskussionen egentligen skulle ha handlat om.
Ett knep är att ge sken av att man är kunnig och påläst, även om man egentligen inte är det.
Hur gör man då?
Jo, exempelvis så kan man ta reda på litet om ämnet. Det behöver bara vara så mycket mer att man kan svänga sig med en del vetenskapliga facktermer, man vet några formler och siffror och namnen på några forskare och universitet och man kan ha lärt sig namnen på några avhandlingar. Det kan gå snabbt att googla ihop ett eget litet bibliotek i ett visst ämne.
Sedan kan man när som helst slänga in en bit av detta i diskussionen och de andra har ju naturligtvis inte en chans att så snabbt ta reda på vad man egentligen har refererat till, speciellt inte om man väver in flera sådana uttryck i en lång svada, som ”låter akademisk” och innehåller mängder av långa bisatser med ovanliga ord. På så vis kan man ge sken av att kunna väldigt mycket och man blir inte avslöjad av andra än av kvinnor med bra intuition, som troligen inte för andra kan förklara vad de känner.
Men somliga gör motsatsen: de vill ge ett sken av att de är ärligt intresserade men att de inte vet något alls. Man framställer sig själv som helt oinformerad och undrande. Efter en stund börjar man köra de andra knepen och när man riskerar att bli upptäckt så retirerar man genom att säga att man egentligen bara är jättesnäll och egentligen tycker som ”motståndarna” innerst inne. De kan vara lugna, man är faktiskt på deras sida. När de lugnat ner sig kan man komma med nya tjuvnyp, som får de andra att verka dumma eller oinformerade. Man liksom leker katt och råtta.
Inom retoriken finns begreppet concessio, som innebär att man ger motståndaren rätt. Innerst inne gör man ju inte det eftersom det är bara ett retoriskt knep, som används i motsatt syfte.
Det kan naturligtvis vara så att man verkligen vill visa att man kan se saken även från ”motståndarens” sida = ”vi är egentligen vänner!”
Men concessio är vanligen ett trick för att avväpna motståndaren. Man har levererat något, som kan reta andra, men innan de hunnit svara emot för mycket så har man lagt sig på rygg för att visa hur snäll man är, vilket innebär att man avväpnar motståndaren, som nu inte längre kan köra sitt tänkta anfall utan att känna sig elak eller i varje fall ovänlig och ”fel”. Det uppstår ett litet tomrum, där man får chans att hitta på något annat. Eller försvinna.
Det är ”bara retorik”.
Concessio: An argumentative strategy by which a speaker or writer acknowledges the validity of an opponent's point.
Det finns varianter av concessio och en är att man i förväg själv använder det argument, som man vet att en eventuell motståndare kan komma att använda, kanske för att sedan också själv snabbt neutralisera eller avfärda det. På så vis har man tagit ifrån honom det vapen som han hade tänkt använda och troligen hinner han inte så snabbt hitta något nytt.
Ett knep är att anklaga motparten för att vara något, till exempel vetenskaplig, religiös, nazist, psykotisk eller någon som ”bara inbillar sig”. Sådant kan reta vem som helst så att alla fakta totalt glöms bort till förmån för att alla inblandade blir emotionellt involverade i att ansluta sig till eller försvara sig mot anklagelsen.
Ett annat knep, som jag läst om, är att man går in på en sida för ”troende” i något ämne, ex alternativmedicin, där man sedan hävdar den åsikt som man vet att de mest avskyr. Man provocerar tills man blir kallad för något (förolämpad) av någon, varefter man vänder sig till admin och ber om att den personen ska bli blockerad på grund av olämpligt uppträdande.
I en text om datatroll har jag läst att trollandet egentligen inte handlar om att vinna eller förlora, utan i stället helt enkelt om att få energi och glädje av att man lyckats att dra till sig uppmärksamhet och av att man fått andra att må dåligt. Schadenfreude.
Men ungefär detsamma har jag också läst om psykopater.
Om trollen har jag också läst att de är mästare på att sno en annan persons ord för att sedan använda dessa ord mot den personen.
Man kan alltså citera X och samtidigt lägga in en annan betydelse (än den av X avsedda) i det citatet, för att sedan angripa denna betydelse, som man själv hittat på, och därmed få det att låta som att X har sagt något dumt, som man nu med fina fraser korrigerar.
Det här är ett trick som andra inte så lätt kan märka, så man sitter säkert i sadeln. Det blir något i stil med att fiffla med spelkort under bordet.
Det sägs att välmenande försvarare kan orsaka kaos i debatten, genom att svara på vad ett troll har sagt, och att det bästa är att ignorera dem.
Men det kan ju vara svårt för jag tror att gränserna kan vara väldigt flytande och en person måste ju inte vara ett medvetet troll bara för att han/hon är skeptisk.
En skeptisk fråga kan också vara ställd av en person, som av nyfikenhet gör detta för att få ett svar.
En diskussion ska egentligen inte vara en strid mellan två personer – det ska vara en strid mellan två åsiktsriktningar, som man väger mot varandra för att kolla deras kvaliteter.
Det kan ju, oberoende av vad man tror eller inte tror, vara intressant att se vilken sida som vinner i en viss fråga, och varför den gör det och då ska man ju också kunna ställa vassa motargument för att se om idén kan stå pall för det. Man kan på fullt allvar vara intresserad av att få veta om det finns något svar till en provocerande fråga, speciellt om den är vanlig.
Egentligen borde två personer kunna agera som försvarsadvokater för två motsatta idéer utan att emotionellt identifiera sig med sina ”mentala klienter”, på samma sätt som att två jurister i en domstol inte börjar slåss med varandra eller bli högröda i ansiktet och kasta glåpord mot varandra. De har blivit tränade till att inte bli känslomässigt upprörda av att konfronteras med motstridiga åsikter.
Idén med begreppet diskussion bör vara att komma fram till en slags konsensus, men så fort parterna börjar reta varandra för att skapa emotionella effekter så går det ju inte. Det blir i stället ”det inre sårade barnet” som tar över och gamla minnen triggas så att det hela kan urarta till ett slagsmål i sandlådan där de inblandade förvandlas till ”egotrippare”.
