Vara vegetarian eller inte.

Många verkar ha den uppfattningen att vegetarianism är något, som är så nyttigt att det ska kunna bota de flesta sjukdomar. Man tänker på nypressade grönsaksjuicer, fräsch sallad och fina frukter och det låter ju bra.

Are Waerland och kruska

Den, som mest lanserade den idén var Are Waerland och folk blev friskare av hans kruska med russin och grönsaker.
Men det var i början av 1900-talet när många hade börjat leva på en diet, som mest bestod av en överkonsumtion av kött, fläsk, korv och vitt bröd och då var det väl inte så konstigt om de började må bättre av en massa fibrer, frukt och grönt.
Om man jämför så blir det ju en övergång från en dålig kost till en bättre. Nässelsoppan förde oss ett steg ”back to nature”.

Det naturliga hade inte haft en så särskilt hög status, det var ”finare” med vitt bröd och vita sockerbitar och de flesta barn fick nog saft, dvs sockervatten, med vetebullar. Det var ett vanligt mellanmål. Man hade inga funderingar om att maten skulle vara ”nyttigt”. Det hette bara "ät ordentligt!"

Att från den livsstilen byta upp sig till Waerlands kost kanske inte var så dumt. Och det kunde man ju kalla för att ”bli vegetarian”. En viktig sak var syra-basbalansen och köttet var ju syrabildande, så bort med det. Säd åt man fortfarande, trots att det också var kraftigt syrabildande, men man bytte till fullkorn, som också är syrabildande. Syftet var att må bättre och bli av med krämpor.

Ohsawa och råris

Ett helt annat sätt att bli vegetarian praktiserades bland hippies på det tidiga 70-talet. Då var det Ohsawa, som hade lärt ut den japanska makrobiotiken, som innebar att allt indelades i yin och yang.
Eftersom de flesta västerlänningar ansågs vara ”för mycket yin” så skulle man äta mat som var yang. I praktiken blev det att folk mest åt råris med Goma-Sio (krossade sesamfrön med havssalt) och Tamari (soyasås) eller Miso (soyapasta).
Eftersom frukt räknas som yin, så var frukt närmast tabu.

Det var kanske inte lika strikt ute i landet på kollektiven där folk odlade egna grönsaker. Där blev det råris med grönsaker.

Vi hade Ohsawas bok om makrobiotik och en bok, som hette ”Eat brown rice and make revolution!” Att vara vegetarian ingick i revolutionen mot kapitalistsamhället, främst USA. Alla var redan friska så det var snarast en filosofisk och idealistisk fråga.

Indiska gudar

Vegetarianism är annars ett begrepp, som har sina rötter i det gamla Indien och gamla Grekland och det måste ju då vara något, som har tillhört gamla kulturella och religiösa traditioner, som går tillbaka hur långt som helst.

Om man går efter indiernas egna Vedaskrifter så kommer deras kultur från en ännu högre kultur i en annan dimension på ett sådant sätt att man inte kan jämföra med vårt samhälle.

Men vi kan ju tänka oss blomstrande skogsmarker, som var överfulla av grönsaker och frukter. Under tiotusentals år hade de utvecklat sin kunskap om sina örter och kryddor och förfinat en matkultur, som också hade ”satt sig i generna”.
Här har vi en vegetarianism, som närmast liknar en del av en tempeltjänst med blommor och frukter som offras till gudarna i mängder med tempel. Solen är het och man kan bo i enkla lerhyddor. Man har ett överflöd av grönsaker och frukter och proteiner får man från kornas mjölk.
Man lever i symbios med tusentals gudar som man offrar både mat, rökelse och blommor till.

Folk bodde i sina byar och hade samma rutiner hela livet. Här kan man ju säga att man har ”den högre varianten” av vegetarianism. Den är inte till för att man ”ska bli frisk”, den är en livsfilosofi, men man betraktade nog inte sin livsföring som ”en filosofi”, man betraktade den som ”verkligheten”. Så som det alltid hade varit.
Den diet som ens förfäder haft i tiotusentals år är kroppen också så väl anpassad till att man också mår bra av den.

Rajas, tamas och sattva.

Men även i Indien fanns det folk, som tillhörde olika temperament, gunas: rajas, tamas och sattva. De borde ha levt på olika sätt och givit upphov till olika kaster. Då kan man tänka sig att det var sattva, som var fredliga vegetarianer, medan rajas och tamas åt kött.

Rajas är ett mera hetlevrat temperament, som passar för krigare. Tamas är mera ”vanliga jobbare” så de bör mest ha varit hantverkare och bönder.

De som åt kött åt troligen mest höns. Det är ju enklast eftersom en höna liksom är portionsförpackad.
Korna var heliga. (I dag finns det en indisk by där man äter möss.)
Tjurkalvarna fick bli oxar, som drog kärror och plogar.

Den indiska vegetarianismen var i alla fall förknippad med ahimsa (ickevåld) och fast grundad i ett religiöst och filosofiskt tänkande.

Alla religiösa är inte vegetarianer, det vet vi ju, men vegetarianer brukar, rent generellt, vara litet mer andligt intresserade. Det hänger ofta ihop. Om man tittar litet närmare på Waerlandisterna så hade de också en dragning mot religion eller mot en slags förståelse av andliga dimensioner.
Det ger ett intryck av att vegetarianer ofta är känsligare, men det är inte så tydligt som det var på 70-talet. Det har slätats ut.

Indianer och buffelbiff

Vi har också naturfolk, som är väldigt andligt inriktade, men som är nomader eller jägare. Här kallas de kloka för medicinmän eller shamaner och de använder trumman för att kontakta andarna.

Indianernas filosofi präglas av en vördnad och respekt för allt levande och man tar av naturen på ett naturligt sätt, dvs utan att förstöra djurens livsmiljö eller mörda dem i onödan för att det är kul.

På indianernas prärie fanns inga mängder av frukter i överflöd. Det fanns vintrar med snöstormar och hjordar av bufflar. Man åt kött, men man gjorde som vargarna, man tog först de djur som var försvagade eller skadade. Indianen var nomad och hade sitt bärbara tempel: the Medicine Pipe.

Ett liv i balans med naturen kan vara både jägarens, nomadens och indierns liv. De har under lång tid ätit olika sorts mat och utvecklat olika sorters nervsystem, men de kan alla leva i harmoni med djur, natur, andar och gudar, om de vill, men på olika sätt.
Våra kulturer har rasat ihop och blandats så att nu varken den ena eller den andra livsstilen finns i sin riktiga form. Så vi får själva hitta på hur vi ska göra.

Det är inte alls säkert att en indian skulle må bättre av att övergå till en vegetarisk diet på bananer, persikor, dadlar och friterade blommor i 60 graders värme.

Lika litet som en gammal tempelindier skulle må bra av grillat buffelkött i snöblandad snålblåst.

Man kanske kan tycka att vegetarisk mat är mera ahimsa och man känner sig snällare och tycker att hela världen borde göra så och bli snällare. Men man kan inte säga att den alltid är nyttigare. Det beror ju på....

Situationen har blivit besvärlig i dag.

Vi har under några hundra år flyttat omkring så mycket att vi inte längre vet vad vi har för gener och traditioner. Vi testar en massa dieter och exotiska maträtter och antagligen vet kroppen inte längre hur den ska bete sig. Inte nervsystemet heller.

Gräsätare på flykt

Det tar lång tid att ändra generna och vi är nog fortfarande olika personlighetstyper: rajas, tamas och sattva, och somliga har mer av jordbrukarens gener och passar bäst för sävligt arbete, som går sin gilla gång, sitt jämna lunk, likadant dag efter dag, vecka efter vecka och år efter år.
De gillar att ha fasta rutiner, trygghet och lugn och ro. Om man jämför med djuren kan man säga att de mera liknar gräsätarna, som tycker om att bara gå omkring och tugga.
De passar troligen att vara vegetarianer. Om en gräsätare får en plötslig kick och sätter fart så är det vanligen en flyktimpuls och den upplevs inte alls som kul. Det är en hög energi, men det är en negativ känsla och inget man eftersträvar.

Jägare på jakt

Men jägaren mår inte bra av en vegetarisk diet.
Han har ett mera reaktivt nervsystem och gillar inte att det bara är lugnt hela tiden. Han vill gärna sätta full fart mot ett mål, som han är fixerad på. Han kan lätt bli en karriärist eftersom det känns som att det är livets mening att sikta mot ett mål.
Om han inte får en kick (mer eller mindre) så är det tråkigt och meningslöst. Det sägs att en sådan person har ett underskott av dopaminreceptorer. Han behöver mer stimulans än andra för att tycka att livet är kul. Det sägs ju att indianer är sådana och alltså lättare blir alkoholister.
Logiskt sett bör han också lättare kunna bli sockerberoende och bör hålla sig borta från en massa kolhydrater.
En jägare är inte den typen, som långsamt sköter om ett sädesfält, så han mår nog heller inte så bra av att äta bröd.

En jägare måste alltså inte vara en som jagar i skogen med gevär, det kan vara en person som gillar att sätta fart och fokusera på ett mål. Det kan vara artisten, som skapar och målar när inspirationen faller på, men som sedan har en tråkig viloperiod utan energi. Det finns många varianter.

Om jägarens nervsystem uppfattar situationen som att det ”fattas näring” (= proteiner i blodet) så kan det uppstå en ”kick” och det är detsamma som det vi kallar stressreaktion. Nervsystemet ”går i taket” för att det har reagerat på någon trigger. Man blir överdrivet vaken och speedad och kan inte varva ner.

Den plötsliga energin är till för att man ska sätta fart och fånga mat. Kicken styrs av det omedvetna, av den lägre delen av hjärnan och den delen är bara intresserad av överlevnad.
En jaktimpuls är en plötslig kick, som upplevs som positiv. Den är kul och man gillar den!

En jägare med konstant proteinbrist kan råka ut för upprepade kickar, som inte viljemässigt går att stoppa. Det är kroppens försvar mot att svälta ihjäl. Den tror att proteinbristen beror på att personen inte klarar av att skaffa något byte. Kicken är till för att ge den energi som kan behövas för att fixa problemet. En trigger, vilken som helst, kan uppfattas som ”byte” av kroppen, huvudsaken att det är något, som den lärt sig att reagera på.

Det kan den ha lärt sig genom en känslomässig reaktion. En programmering.

Hare Krishna

Att proteinbrist kan ge kickar utnyttjar man i religioner, speciellt i indisk religion där man gärna vill understödja kicken med intag av söta frukter, socker och kolhydrater.
Jaktimpulsen kallas då för ”gudomlig extas” eftersom den kan ge upplevelser av annat slag än vad det vanliga dagsmedvetandet kan. Det bildas extra dopamin, som kan ändra på ens världsuppfattning, och det förstärker det man tänker på så att man kan hamna ”nån annanstans” och uppleva den fröjdefulla Sanningen.
Men det krävs att man har tänkt på gudarna innan man sätter fart, så man har en lång träning i att bara tänka på det sättet, just för att man inte ska "hamna fel".

Man kan lika gärna vända på resonemanget och säga att en jaktimpuls är en lägre variant av det som egentligen skulle ha varit ”divine extasy”. Det beror på från vilket håll man ser det. Men hur som helst så kan en vegetarisk diet sätta fart på nervsystemet så att man blir känsligare för alla möjliga kosmiska influenser, gudar, andar, demoner, frekvenser och egna tankar. 

Ett råd till den som börjat bli överkänslig är också att ”äta tyngre mat”. BCAA-proteiner (animaliska) har en bromsande effekt på överskott av både dopamin och serotonin (som ofta hänger ihop med varandra. Dopamin ger en ökad vakenhet och serotonin en efterföljande dåsighet). 

Men rent allmänt

Det viktigaste för hälsan är nog i dag att man undviker all skräpmat: oljor, margariner, vetebröd, socker, snask, läsk, chips, såser osv. = alla färdigjorda industriprodukter. Och att man köper ekologiska basvaror, som inte är gmo eller besprutade med gifter.

Om man äter animaliskt protein så räcker det med ganska litet, och sedan kan man ju känna efter om man tror att man genetiskt sett är bonde/grönsaksodlare eller nomad/jägare.

PS 

En ko, som betar på en naturlig äng, äter ung. ett kilo animaliskt protein varje dag, i form av flugor, larver och andra små kryp.