torsdag 15 oktober 2015

Prata framför kamera



Att prata med en vägg. 
Vi har uttrycket: "Det är som att prata med en vägg” och det betyder att man pratar med en person, som inte uppfattar innehållet i det man säger och därför inte kan ge någon vettig respons. Båda kan tycka samma sak om varandra.



Jag fick för mig att jag skulle testa hur det var att sitta och prata framför en kamera. Det finns ju många som kan det, så varför inte testa hur det känns?

Det första var att lära sig att inte skrika i mikrofonen och att inte göra alltför mycket grimaser och vilda gester.
Men sedan kom den svårigheten att jag inte är van vid att prata med en vägg, som varken reagerar eller svarar. Det känns som att prata med ”ingen” eller med någon, som inte fattar ett smack. Ingen respons! Så plötsligt försvinner mina tankar och jag har ingen aning om vad jag ska säga!

Om jag pratar med en levande människa så blir jag påverkad av den personen och knyter an till det som han/hon säger. Från en kamera + mik får man ingen respons och det kan ju förklara att tanken försvinner.
Men... hur kommer det sig då att jag kan skriva utan problem samtidigt som det känns som om jag satt och pratade med någon? Jag blir störd av en kamera + mikrofon, men jag blir inte störd av en penna eller ett tangentbord. Så det går inte att skylla på att kameran inte svarar för tangentbordet svarar inte heller.

Högra och vänstra hjärnhalvan
Det räcker att jag säger en enda mening till en mikrofon för att min kontakt med idévärlden ska brytas. Jag började undra varför det är så.

Om jag sätter på datorns kamera så blir jag plötsligt väldigt medveten om den, så den drar min uppmärksamhet till det fysiska så att jag tappar tanketråden och så blir resultatet att jag inte har en aning om vad jag tänker eller menar. Jag känner mig iakttagen och blir medveten om mig själv så att jag börjar fokusera på mig själv i stället för på det jag skulle säga.

Jag ser på filmer att många tycks kunna tänka och prata till en kamera samtidigt. Hur fungerar detta egentligen i hjärnan?
När jag funderade på saken så fick jag för mig att detta kanske handlar om det, som vi brukar kalla för högra och vänstra hjärnhalvan.
Jag menar att det skulle kunna vara så att en tanke kanske händer i den högra hjärnhalvan medan ett fokus på något "här och nu" i stället aktiverar den vänstra hjärnhalvan.

Jag har alltid undrat hur det kommer sig att man alltid säger att språk hör hemma i den vänstra hjärnhalvan. Jag tycker att det har att göra med den högra eftersom språk, ord och meningar lätt kan uttrycka ”andra världar”, tänk bara på poesi och sångtexter, som genast kan skicka en åhörares sinne till romantikens moln och sagoslott med prinsar, prinsessor, drakar och trollkarlar. Ja, till vilken värld som helst. Och "världar" borde vara högra hjärnhalvan.

Det känns nästan som en förolämpning mot språk att det skulle befinna sig i samma del av hjärnan som matematik, men det kan ju hända att de kämpar om herraväldet i den delen. När den ene vinner så förlorar den andre? I alla fall så har inte jag upplevt att jag skulle bli bättre i matte av att läsa språk!

Men det ligger något i det i alla fall.
Om jag läser en liten text så känner jag vad den vill säga. Den sänder mig direkt till upplevelsen.
Men om det finns ett grammatiskt fel i texten eller om det finns ett stavfel, så blir det plötsligt så att jag enbart ser felet och hela upplevelsen av textens innehåll och mening försvinner. En upplevelse kan alltså sopas bort av en detalj som stjäl min uppmärksamhet.
Så det kanske är medvetenheten om grammatik, stavning och meningsbyggnad, som är i den vänstra halvan? Det kanske är det, som de kallar språk?
Det är uppenbart att en tyst kamera påverkar min tanke till att slockna på att sätt som ett tangentbord inte gör och jag undrar vad det beror på. Hur kan det komma sig att en tanke är så känslig att den inte tål att man sätter på en kamera?
Nu har jag testat mera och funnit att en tanke alltid försvinner om jag plötsligt blir medveten om mig själv, även om jag pratar med en levande person.

Det känns som att dessa olika tankar då är på olika ställen eftersom jag själv känner mig som att jag är på olika ställen och det skulle ju kunna motsvara olika ställen i hjärnan.

Ett farligt öga som stirrar
De flesta människor verkar få ett stelt och konstigt beteende när de märker att en kamera riktas mot dem. Man blir medveten om sig själv och får ett stelt beteende. Jag börjar tro att det kan handla om en gammal nedärvd instinkt som säger att om "tysta ögon" fokuserar på dig utan att röra sig det minsta så innebär det en fara. Alla rovdjur gör så innan de hoppar på sitt byte: de sitter alldeles stilla och stirrar. Om man stirrar på en främmande hund så blir den oroad och kan uppfatta det som aggression.
Det kan alltså finnas i våra gener att vi blir oroade av tysta, stirrande ögon och en kamera ser ju ut som ett öga. Man hamnar i en stressreaktion, som gör att man "fryser" alla sina rörelser och slutar att tänka på annat än dessa ögon, som kanske ska anfalla.

Jag pekade med en kamera på två älgar och den vuxna älgkon blev rädd och sprang sin väg trots att jag var alldeles tyst och stilla. Jag fick en känsla av att den hade uppfattat kamerans stora lins som jägarens kikarsikte. Men den kanske bara kände sig iakttagen av ett "stort, tyst öga".
En älg blir tydligen rädd om man står tyst och tittar, men inte om man rör sig och ger ljud ifrån sig. Det har folk berättat.

Flykt och försvar
Så i stället för att tänka att kameran påverkar hjärnan till att aktivera den vänstra halvan så kanske det i stället är så att den aktiverar den lägre delen av hjärnan, den delen som sköter instinkterna, jakt, flykt och förvar. När en instinkt aktiveras så slutar det högre tänkandet att fungera eftersom allt fokus nu ska vara på att klara den akuta situationen här och nu.

Svaret på varför jag (man) blir störd av en kamera men inte av ett tangentbord kan ju vara att hjärnan uppfattar ett tangentbord eller en penna som ett eget verktyg, medan den uppfattar en kamera som en presumtiv fiende eftersom den är tyst och stilla och bara stirrar.
Ett kameraöga är ju dessutom runt så att det motsvarar ett uppspärrat öga och det är ju så rovdjurens ögon ser ut strax innan de anfaller. Titta bara på katten!

Ankare
Men jag kan tappa bort en tanke även av annat, som exempelvis att jag sätter mig i ett annat rum. Det kan till och med räcka att jag går upp och sätter mig på den andra sidan av bordet. Den situation jag befann mig i när jag började fundera på något ska helst inte ändras.
Det är en annan sak, som inte har att göra med vare sig andra personer eller ögon. Det har att göra med "ankare", att man tittar på något, som fungerar som ett ankare för en viss tanke och känsla. I ceremonier använder man symboler som ankare och även varumärken är något liknande.
Jag tror att man också kan kalla det för betingade reflexer, som betyder att ett visst synintryck eller hörselintryck ska generera en viss tanke och känsla.

En tanke kan försvinna av att jag hör mig själv prata med hög röst, men det kanske kan bero på själva förändringen från tystnad till ljud. Eller också (mera troligt) är det kombinationen av röst + ingen respons, som är en ny situation, som det undermedvetna inte känner igen och därför oroas av.


Känsla och rytm
Att vara inne i den rätta känslan är viktigt för att en tanketråd ska fungera och man kan använda ankare för att hitta känslan. Det är sådana grejer, som hos indianerna kallas för Medicine Objects.

Men upplevelsen av världen filtreras genom en rytm och varje språk har sin egen rytm. Om jag just hört ett engelskt föredrag så är det svårt att skriva en resumé på svenska eftersom jag då ska använda en rytm, som inte varit förknippad med upplevelsen. En rytm bär med sig en hel värld.
Om jag ska kunna uppfatta precis vad du menar, så måste jag kunna försätta mig i samma rytm, som du är i, så att jag känner vad du menar.
Det, som jag kallar rytm är det som andra kallar frekvens, frekvensmönster, vibration eller energi och det finns nog fler ord. Ordet språkdräkt kan sägas höra dit. Man blir känslomässigt påverkad av språkdräkten på samma sätt som man blir påverkad av en människas klädsel. En grå kostym och en glad folkdräkt signalerar olika budskap och det gör olika sockså.

Hur kan jag uppleva Ave Maria genom någon annan språkdräkt än den latinska? Att sjunga på svenska blir en slags "platt fall" även om sångaren är bra.
En mäktig låt förvandlas till meningslöst trams.   Latin    Svenska

Hur kan det bli med en översättning av Kalinka?   Ryska    Svenska

Klart att det går att översätta Dan Andersson till franska, men hur känns resultatet? Iskalla nätter mellan snötyngda granar och sotsvarta milor passar inte så bra ihop med känslan av rödvin och camembert. Associationsapparna kraschar.   Svenska
Kan inte hitta någon sådan översättning.
Eftersom jag upplever rytm/känsla/upplevelse som del av språk så kanske det inte är så konstigt att jag vill hänföra språk till högra hjärnhalvan. Det är nog hur man formulerar meningar, som hör hemma i den vänstra halvan. Grammatiken, talpedagogen, språkläraren och gloslistan.

Och jag kan tydligen inte helt och hållet vara i tankevärlden samtidigt som den vänstra hjärnan är uppmärksam på hur det materiella fungerar. Att tangentbordet inte distraherar mig kan ju bero på att stavningen inte oroar mig. Fel kan alltid ändras efteråt i en text.

Men det finns ändå folk som kan prata i full fart samtidigt som det verkar vara helt spontant, dvs de har helt enkelt bara öppnat kanalen mellan inspirationen och talet på det sättet som det annars fungerar när man pratar med en verklig person. Antagligen är det så att deras undermedvetna har vant sig vid det stirrande kameraögat så att det inte längre uppfattas som ett hot.
Som ett bra exempel tar jag Kapiel Raaj.
© Viveca Lammers

I den här typen böcker kan man antagligen hitta förklaringar till omedvetna reaktioner:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar