Arbeit macht frei. Begreppets ursprung

"Arbeit macht frei" är ett känt uttryck, som betyder "Arbete befriar" och de flesta vet att det användes av nazisterna, men inte så mycket mer.

Nazisterna tog det här välkända gamla uttrycket och satte upp det i stort format, vilket kunde ge fångarna och andra ett intryck av att den som arbetade skulle bli frigiven. Men uttrycket skapades inte av nazisterna. Det kapades av dem. Det var redan ett känt begrepp som hade ett helt annat ursprung och en lång historia ända tillbaka till Bibeln.

Den som först publicerade exakt den här frasen var Heinrich Beta, som 1845 gav ut "Geld und Geist" där hela meningen löd så här: "Nicht der Glaube macht selig, nicht der Glaube an egoistische Pfaffen- und Adelzwecke, sondern die Arbeit macht selig, denn die Arbeit macht frei.“ ”Det är inte tron som skänker frälsning – inte tron på prästerskapets och adelns själviska syften – utan gärningen som skänker frälsning, ty arbetet befriar människan.”

Vad menade han med det?

I dag används ordet "arbete" ofta i betydelsen "göra något för att tjäna pengar", men den gamla betydelsen av ordet arbete är att man anstränger sig med något, att man utför handlingar. Så vad Beta menade var inte lönearbete och det var inte heller tvångsarbete. Det var precis motsatsen.
Han menade att människan skulle kunna befria sig genom eget arbete, genom kreativa handlingar. Det är människans egen kreativitet och ansträngning som kan rädda henne ur förtrycket.
På den tiden var det adeln och kyrkan, som utgjorde den härskande struktur som utövade ett förtryck på befolkningen. Kyrkan och staten använde religionen som ett verktyg för att hålla arbetarklassen tyst och foglig. Under 1800-talets första hälft levde fabriksarbetare under fruktansvärda förhållanden. De arbetade 14–16 timmar om dygnet för svältlöner.

Kyrkan, som på den tiden var hårt lierad med kungamakten och adeln, predikade att arbetarna skulle acceptera sitt lidande på jorden utan att klaga. De skulle vara flitiga och lyda sina herrar och sedan skulle de söka sin belöning i himmelriket efter döden.

För unga, radikala tänkare som Heinrich Beta framstod denna form av "tro" som ett bedövningsmedel. Det var denna passiva tro han vände sig mot när han skrev att det inte är tron som gör människan salig. Han menade att kyrkan använde tron för att lura arbetarna att acceptera sitt slaveri.

Beta tillhörde en grupp intellektuella som kallades unghegelianer. Deras centrala idé var att människan måste befria sig själv. De menade att Gud bara var en projektion av människans egna bästa egenskaper. Genom att lägga all sin tro på en osynlig Gud i himlen, tömde människan sig själv på kraft, vilket hindrade henne från att bli fri. Motsatsen till denna passiva tro var det skapande arbetet – genom att arbeta och förändra världen tog människan tillbaka sin egen kraft och blev fri.
Beta menade att individer kan uppnå självständighet och frihet från detta förtryck just genom egen ansträngning. Det här var ju egentligen en bra idé och den gäller fortfarande. Genom eget arbete kan man uppnå en ny frihet.

Det kan låta konstigt att Beta satte kreativt, befriande arbete i motsats till begreppet "tro". Man kan inte arbeta kreativt med något eget om man inte har en tro, alltså en stark tro på det man gör.

Här vill jag göra en jämförelse med den ryska eremiten Agafia Lykova, som har överlevt i den sibiriska taigan där hon också är född. Det som har givit henne kraft till att kunna överleva med ett gott sinne i behåll är just hennes kombination av religiös tro och arbete.

"Man ska be och arbeta" säger hon och gör korstecknet och läser långa, gamla ryska böner varje dag. Vad hon sedan gör är att hon arbetar hela tiden med sådant som krävs för att överleva i en skog.
Det slitsamma arbetet med att odla potatis, hugga ved och hämta vatten ses inte som en sekulär syssla separerad från Gud. Arbetet är en helig plikt, en form av andlig disciplin. Det är "ora et labora" i sin mest extrema form.

Hon visar tydligt hur tro och arbete i praktiken kan smälta samman till en urstark överlevnadsstrategi, snarare än att vara varandras motsatser.
Numera är hon över 80 år och eftersom hon har blivit upptäckt så kommer folk dit och hjälper henne. De kommer med båt eller helikopter.

Agafia är ett bra exempel på den kreativa och befriande energi som ligger i en kombination av tro och arbete och hennes arbete är nog också ett utmärkt exempel på det som Beta syftade på. Skillnaden är att Beta uppfattade tro och kreativt arbete som motsatser. Med tro menade han att man var en lydig slav.
Han befann sig sig mitt i det europeiska 1800-talets politiska och industriella omvälvningar och hans kritik var riktad mot den institutionaliserade religionen – kyrkan och adeln som makthierarkier.

För Beta betydde "tro" i den kontexten blind underkastelse under kyrkans dogmer, passivitet och att acceptera sin fattigdom på jorden i hopp om ett bättre liv efter döden ("salighet").
Han ville väcka människor till sekulär handling. För honom var arbetet människans sätt att ta makten över sitt eget öde, upplysa sig själv och kasta av sig feodalismens bojor.

Om Heinrich Beta hade mött Agafia Lykova, hade han kanske tvingats revidera sin tes. Agafias tro har nämligen gett henne exakt det som Beta eftersträvade: en extrem frihet och självständighet. Genom sin tro och sitt arbete är hon helt oberoende av staten, moderna ekonomiska system och mänskliga makthavare. Hos Agafia blir Betas motsatser till en cirkel. Tron driver arbetet, och arbetet håller tron vid liv.

Själva grundprincipen för att kombinera bön och arbete presenterades av Benedikt av Nursia omkring år 529 i hans berömda klosterregel (Regula Benedicti). Han ville skapa en balans i munkarnas liv och vände sig emot idén att munkar bara skulle sitta i stilla begrundande eller ägna sig åt extrema asketiska plågor.
I sin regelbok skrev han:
”Idel gott är själens fiende; därför skall bröderna vid vissa tider sysselsättas med kroppsligt arbete, vid andra timmar med gudomlig läsning.”

Det exakta uttrycket ”Ora et labora” präglades först under 1800-talet av benediktinmunken och abboten Maurus Wolter, som använde frasen som ett centralt motto i sin klosterrörelse och det visade sig vara så slagkraftigt att det snabbt spreds över hela världen som benediktinernas officiella valspråk. Målet med filosofin är att arbetet i sig blir en förlängning av bönen – där varje hugget vedträ eller rensat ogräs görs till Guds ära.

Men Heinrich Betas begreppsvärld var helt annorlunda.

I 1800-talets fabriker blev arbetet mekaniserat, själlöst och alienerande. Arbetaren blev bara en utbytbar del i en maskin. När arbetet förlorade sin andliga dimension i fabrikerna, sprack den gamla harmonin mellan att "be och arbeta". Arbetet blev en ren plåga, och religionen blev något man tog till på söndagen för att orka acceptera måndagen.

Tro och arbete blev motsatser därför att tron hade blivit synonym med passivitet, medan arbetet hade blivit synonym med ekonomiskt slaveri.
Grundbegreppet inom den kristna kyrkans trosbegrepp är "Jesu lidande" och ordet lida betyder att passivt "stå ut med" något som är tungt och svårt. Att kunna tåla det.
Beta ville vända på detta: han ville göra kreativt arbete till ett verktyg för upplysning och frihet och det var därför han skrev "Arbeit macht frei". 

Det allra första ursprunget till den frasen kommer egentligen från Johannesevangeliet 8:32 där det står att "sanningen skall göra eder fria".
Men när samhället rörde sig från att vara strikt religiöst till att bli ekonomiskt och produktionsinriktat så blev ordet "sanningen" utbytt mot "arbete". Inom den tyska protestantismen (särskilt pietismen) fanns en extremt stark betoning på flit, plikt och hårt arbete. Lättja och sysslolöshet betraktades som roten till allt ont och som en inkörsport till synd och moraliskt förfall. Martin Luther hade tidigare lanserat idén om arbetet som ett gudomligt kall. Det var också lätt att byta ordet Wahrheit mot Arbeit eftersom orden liknar varandra.

I det tyska kulturområdet började man se den världsliga, praktiska fliten som det högsta beviset på en människas kristna tro. Att arbeta hårt var inte längre bara ett sätt att överleva, det var att göra Guds vilja på jorden. Före reformationen ansågs det mest kristna och heliga livet vara att dra sig undan världen till ett kloster. Luther avskaffade denna hierarki. Han argumenterade för att alla ärliga yrken är lika heliga inför Gud. Det blev därför naturligt att i vardagsspråket koppla ihop "frihet" och "frälsning" med hårt arbete snarare än med abstrakta teologiska sanningar.

Man kan ju tycka att det låter som om Beta nu hade fått sin sin åsikt allmänt accepterad, men om ordet "tro" förut hade varit det ord som staten och kyrkan använde för att förtrycka folket (arbetarna) så hade det nu blivit tvärtom. Nu var det ordet "arbete" som staten använde för att förtrycka folket.

När författare ville skriva moralläror eller romaner om hur människor förbättrade sina liv, använde de medvetet ordet Arbeit som en direkt, slagkraftig parafras på den välkända bibelversen. Det var ett retoriskt grepp som omedelbart kändes bekant för folk, men som flyttade fokus från kyrkan till verkstadsgolvet.

Lorenz Diefenbachs bok ”Arbeit macht frei” från 1873 är en typisk tysk 1800-talsroman om moralisk fostran och personlig utveckling. Boken handlar om notoriska spelare, bedragare och kriminella som har kommit helt på avvägar i livet. I centrum för handlingen står idén om att dessa moraliskt vilsna individer lyckas hitta tillbaka till den rätta vägen och återfå sin dygd. De räddas inte genom religiösa uppenbarelser. Istället blir de frälsta genom att introduceras till regelbundet, hårt, ärligt och strukturerat fysiskt arbete (framför allt jordbruk och hantverk). Genom att arbeta lär de sig självdisciplin, ordning och plikt.

Bokens slutsats är att arbetet renar karaktären. Genom att slita ärligt kastar brottslingarna av sig sina destruktiva laster och blir hederliga medborgare. Det är denna process – att genom hårt arbete bli fri från sina egna inre demoner och moraliska förfall – som Diefenbach syftar på med titeln ”Arbeit macht frei”. Han beskrev arbetet som en uppfostringsmetod som skulle rädda folket och det var hans bok som gjorde parollen folkkär i hela Tyskland.

Det var inte slaveri i fabrikerna som Heinrich Beta menade när han skrev "arbete". Han såg fabriksarbetet som slaveri. När han skrev "Arbeit macht frei" så avsåg han en självständig, kreativ och skapande ansträngning. Ex. hantverkaren som skapar en möbel, konstnären som målar, bonden som brukar sin egen jord, eller tänkaren som skriver en bok.

I detta arbete äger du processen. Du ser resultatet av din ansträngning, och arbetet blir en förlängning av din egen personlighet. Det är detta som enligt Beta ger salighet, eftersom du förverkligar dig själv. (die Arbeit macht selig, denn die Arbeit macht frei.)

Att leva i sanningen (bibelcitatet) driver dig till äkta kreativitet, som då ger dig en inre lycka för att arbetet gör dig fri. Om sanningen är att se verkligheten som den är så är det kreativa arbetet en direkt reaktion på den sanningen. Han tog alltså kyrkans eget högsta andliga mål (salighet) och tolkade det som ett resultat av en egen kreativ, fysisk ansträngning.

Men vad hade Beta tänkt att den fattige fabriksjobbaren med sju barn skulle göra? Om han nu hade jobbat 16 timmar - vad skulle han då göra när han kom hem? Bygga vävstolar på nätterna för att bli "egen företagare"?

Nej, Beta verkar inte ha haft något realistiskt svar på den frågan. Han och hans vänner var akademiker, journalister och filosofer som satt på sina kaféer och skrev om hur "det kreativa arbetet" skulle göra människan ”salig och fri". Men de visste inte hur det skulle fungera i praktiken.
Eftersom Betas filosofi om "kreativ frihet" var helt omöjlig att genomföra för en fattig flerbarnspappa, som jobbade 16 timmar om dygnet i en fabrik, så tvingades verkligheten ta andra vägar.

Många fattiga tyska arbetare insåg att systemet var en återvändsgränd. De packade sina väskor och emigrerade till Amerika för att bli nybyggare. Där kunde de få en egen bit jord och utföra det där självständiga arbetet som Beta hyllade.

Marx insåg att fabriksarbetaren inte kunde "bygga vävstolar på nätterna". För den utslitne fabriksarbetaren fanns det ingen tid eller ork att "leva i sanning" eller "skapa fritt". Det enda sättet för arbetaren att bli fri, det var inte genom individuellt kreativt hantverk, utan genom att arbetarna tillsammans tog över hela fabriken via revolution. I Kommunistiska manifestet från 1848 uppmanade Marx och Engels världens arbetare att förena sig.

Beta var den som först lanserade uttrycket, men själva idén hade redan beskrivits av den danske filosofen Søren Kierkegaard. Han skrev en nästan identisk formulering två år innan Heinrich Beta präglade uttrycket i Tyskland. "Det är just genom arbetet som människan gör sig fri. "

Men han fyllde uttrycket med en helt annan innebörd. När han hyllade arbetet som en frigörande kraft handlade det inte om politik eller ekonomi, utan om människan som en moralisk och andlig varelse. Hans filosofi kretsade kring bibelcitatet om att "sanningen ska göra er fria". Han ansåg att sanningen är något man måste leva, känna och ta ansvar för som en enskild individ inför Gud. Kierkegaards tankar visar att idén om att "arbete ger frihet" låg i luften under 1800-talet – men för honom handlade det om den inre, moraliska friheten att välja sitt liv, långt bort från industriellt slaveri eller politisk propaganda.

Søren Kierkegaard och Heinrich Beta hade i grunden likartade åsikter om arbetets frigörande kraft.

Beta menade att den som passivt förlitar sig på kyrkans dogmer förblir livegen. Genom att arbeta tar man makten över sitt eget öde.

Kierkegaard menade att den som bara lever för stundens njutning eller passivt flyter med strömmen förlorar sig själv. Genom att välja att arbeta och ta ansvar kliver man in i den moraliska verkligheten.
Han hyllade den arbetande människan genom att lyfta fram arbete som en specifik mänsklig värdighet och ett privilegium, där människan blir ”Guds medarbetare”. Till skillnad från dåtidens politiska eller ekonomiska tänkare såg han inte arbetets värde i materiell vinning eller samhällsnytta, utan i dess existentiella och andliga dimension. Genom att arbeta blir människan aktiv och går in i ett medskapande partnerskap med Skaparen. Han menar att den sanna arbetande människan arbetar flitigt, men överlämnar resultatet och morgondagen i Guds händer.

Båda ansåg att det fysiska, konkreta arbetet är det ultimata sättet att möta verkligheten på. När du arbetar med materia (jord, trä, textil) kan du inte ljuga för dig själv. Du tvingas möta sanningen i ditt skapande. För båda filosoferna var det genom denna ärliga ansträngning som en människa blev en självständig och fri individ.

Det som skiljde dem åt var vilken typ av fängelse de främst ville befria människan ifrån.

Beta fokuserade på det yttre, politiska fängelset (feodalism, adelsstyre och ekonomiskt förtryck) . Arbetet var ett verktyg för att förändra samhället.
Kierkegaard fokuserade på det inre, existentiella fängelset (ångest, meningslöshet och det ansvarslösa livet). Arbetet var en metod för att rädda ditt eget psyke och din själ.

Under 1800-talet växte nationalismen fram och Tyskland industrialiserades snabbt. För staten och arbetsgivarna var det extremt tacksamt att sprida idén om att det var arbetet som befriade och adlade människan. Genom att omformulera religionens "löfte om frihet" till att handla om ekonomisk produktion, kunde man motivera befolkningen att arbeta hårdare i fabrikerna. Den andliga sanningen byttes ut mot den ekonomiska nyttan.

Innan nazisterna tog makten drabbades Tyskland av en enorm ekonomisk kris med miljoner arbetslösa.

År 1928 började den demokratiska Weimarrepubliken använda parollen ”Arbeit macht frei” i sina statliga PR-kampanjer. Här betydde det helt enkelt: ”Genom våra stora statliga sysselsättningsprogram ska vi ge er jobb – och jobben ska befria er ur fattigdomen”

När Adolf Hitler och NSDAP tog makten 1933 stal de parollen direkt från Weimarrepublikens arbetslöshetsprogram för att visa att de nu skapade ordning i landet.
Samma år öppnades det första stora koncentrationslägret Dachau under ledning av SS-kommendanten Theodor Eicke, som lade grunden för hela koncentrationslägersystemet (det så kallade ”Dachau-systemet”) och lät sätta upp frasen på lägrets järngrindar.
De hävdade utåt (och i tidig propaganda) att lägren var till för ”politisk återuppfostran”. Genom hårt arbete skulle kommunister, socialdemokrater och ”asociala” lära sig att bli goda tyskar. Men fångarna tvingades till slavarbete

Det är en märklig språklig glidning.

Bibelversen handlade om att leva sant, att sluta leva i illusioner och se verkligheten precis som den är. Det kan gott jämställas med det som Beta avsåg. Du tar tag i din fysiska verklighet med din egen kreativitet. När du hugger ved, odlar mat eller skapar ett hantverk kan du inte ljuga. Materialet ger dig omedelbar sanning: om du slarvar så rasar huset, om du inte sår får du ingen skörd. Det kreativa arbetet tvingar dig att leva i sanning med naturens lagar.
Men att tvingas till ett tungt och enformigt slavarbete i en fabrik är att leva i en strukturell lögn, vilket bryter ner själen.

Max Weber (”Den protestantiska etiken och kapitalismens anda”) menade att när det religiösa syftet (att arbeta för Guds ära) försvann under sekulariseringen, så blev "det heliga beteendet" ändå kvar. Men det flyttades över till det ekonomiska systemet. Att inte producera något väcker fortfarande en skam som påminner om religiös skuld.
Han visade hur Luthers grundläggande koncept om Beruf (yrke, kall) lade grunden för den moderna kapitalismen genom att göra hårt arbete till en dygd.

I de gamla klostren styrdes dygnet slaviskt av bönestunderna.. Idag har vi flyttat den strikta disciplinen till arbetslivet. Vi ska vara ”effektiva”, ”maximera vår tid” och ”optimera vår sömn” (genom sömntracking i smartklockor) – inte för att må andligt bra, utan för att kunna prestera bättre på jobbet dagen efter.

Det är en direkt översättning av Luthers gamla idé om att din syssla på jorden är en andlig kallelse. Skillnaden är att målet inte längre är att tjäna Gud, utan att uppfylla företagets krav och mål. 
Det kreativa arbetet har i dag blivit att förverkliga sitt eget varumärke och samtidigt anstränga kroppen på ett gym för att på det viset känna sig fri och bli salig (lycklig, må bra). 

Frasen "Arbeit macht frei" vandrade från att vara Bibelns "sanningen", över en metafor för andlig och politisk frigörelse på 1800-talet till att bli en byråkratisk slogan för jobbpolitik på 1920-talet och till sist cementeras i världshistorien som det ultimata exemplet på nazistisk cynism, propaganda och folkmord.

Men hur kunde ordet "sanning" förvandlas till "arbete"?

I det tyska språkområdet var frasen ”Die Wahrheit wird euch frei machen” ett av de mest kända citaten från Martin Luthers bibelöversättning. I kortare, vardagliga sammanhang eller i akademiska, filosofiska texter förkortades detta ofta till just det slagkraftiga påståendet ”Wahrheit macht frei” Det användes som ett talesätt för att beskriva att lögner och illusioner fängslar människan, medan ärlighet och insikt befriar henne.

Men filosofen G.W.F. Hegel förändrade hela synen på vad sanning är. Han menade att sanningen inte är ett fastställt faktum eller en statisk egenskap hos Gud. 
Han skrev en berömd liknelse om "Herren och slaven". Där förklarade han att herren (den som äger makten) blir passiv och lat. Det är istället slaven, den som tvingas arbeta med materian och forma verkligheten, som utvecklar sitt medvetande. Genom arbetet inser slaven sin egen kraft och sanning. Hegel menade att det är genom arbete som medvetandet blir medvetet om sig självt. Det är det som är den stora sanningen.
Även Goethe betonade att arbetets främsta syfte är inre utveckling.

Karl Marx tog Hegels idé och gjorde den helt materiell och konkret. Han sa: Det som definierar människan, det som är hennes sanna väsen eller hennes sanning, det är hennes arbete och produktion.

Människan har genom årmiljoner först arbetat och ur detta har hennes tankar och utveckling skett. Mötet med materiens motstånd tvingade hjärnan att växa och utvecklas. Vår förmåga till avancerat tänkande är alltså ett resultat av att våra kroppar har arbetat. Arbetet är alltså det primära, dvs människans sanning.

Det var alltså den marxistiska materialismen som spred åsikten att det mänskliga arbetet är den högsta, mest reella sanningen på jorden.

Karl Marx bild av det perfekta arbetet är överraskande nog inte alls fylld av sotiga fabriker eller tunga maskiner. Den påminner snarare om en romantisk och andlig idyll.

För Marx var arbetet människans allra högsta behov och det yttersta sättet att uttrycka sin mänsklighet – förutsatt att man fick göra det på sina egna villkor.
I sina tidiga skrifter beskrev han det perfekta arbetet, som då var en kreativ och skapande handling. När en människa tar ett råmaterial från naturen (som trä) och formar det till ett föremål (som en stol), lägger hon en del av sin egen personlighet, sin tanke och sin själ i det föremålet.
När stolen är klar kan hon titta på den och se en fysisk spegelbild av sin egen skaparkraft, vilket ger en djup, inre tillfredsställelse och en bekräftelse på att hon existerar och har ett värde.

Marx menade att det perfekta arbetet sker när det fysiska tvånget upphör.
Människan är den enda varelse som kan skapa saker bara för att det är vackert, roligt eller meningsfullt. Det äkta mänskliga arbetet är därför helt fritt och frivilligt. Du skapar för att du vill uttrycka dig, och för att glädja andra - inte för att du svälter om du låter bli.

Om du bygger en stol till en vän, får du dubbel glädje. För det första glädjen i själva skapandet. För det andra glädjen i att veta att din vän kommer att sitta skönt. Ditt arbete blir då en direkt länk mellan dig och en annan människa. Du känner dig behövd och som en del av en gemenskap.
Marx hatade idén om att en människa skulle tvingas bli specialiserad och göra samma sak i 16 timmar om dygnet.

Enligt Karl Marx handlade det perfekta arbetet om att använda hand, hjärna och hjärta för att göra meningsfulla sysslor i sin egen takt, för sig själv och för de människor man bryr sig om.

Det är detta skapande som både Beta och Marx ansåg vara den sanna ”Sanningen” om människan.

Diefenbach skiljde sig från Beta och Marx på så vis att han ansåg att det rutinmässiga, disciplinerade arbetet var ett verktyg för att tämja människans vilda natur och dåliga laster.
Diefenbachs bok blev populär bland fabriksägare och statliga byråkrater. De ville ha Diefenbachs version där arbetarna genom flit och disciplin lärde sig att lyda och göra sin plikt.
Diefenbach tog alltså Betas revolutionära slogan och vände på den. Från att ha varit ett rop på uppror och frihet, gjorde han om den till en predikan om lydnad och anpassning. Och det var den versionen som nazisterna långt senare tog till sin spets.

Diefenbach var präst och språkforskare så när han valde titeln "Arbeit macht frei" till sin roman, visste han exakt att han gjorde en direkt språklig och teologisk parafras på Luthers kända bibelvers ""Und ihr werdet die Wahrheit erkennen, und die Wahrheit wird euch frei machen!" som i folkmun förkortades till " ”Wahrheit macht frei” Genom att göra detta utförde han den mest kännbara kapningen av uttrycket.

Genom Diefenbach blev tanken att ”arbete förädlar och frigör karaktären” en officiell tysk sanning och 
Weimarrepubliken lyfte fram begreppet att arbete ger frihet för att marknadsföra stora, statliga arbetsmarknadsprogram. Man ville inge hopp och bekämpa den massarbetslöshet som lamslog landet.

När nazistpartiet tog makten 1933 tog de helt enkelt över den redan etablerade och välkända parollen. 

Heinrich Beta
Arbeit macht frei
Agafia Lykova
Sören Kierkegaard
Benedikt av Nursia
Maurus Wolter.
Unghegelianerna
Lorenz Diefenbach
Weimarrepubliken 
Theodor Eicke
Friedrich Hegel
Karl Marx
Max Weber
Nazisterna 1933